Fjorton och tjugotvå

Det har gått tjugotvå år sedan jag vaknade upp till helt nytt liv. Livet som Hannas pappa. Fjorton år har gått sedan allt förändrades igen, när jag blev Ellas pappa. Idag är det den magiska dagen igen. Den där dagen när barnen som kallar mig pappa fyller år. Idag vaknade jag och fick för första gången fira den ensam på morgonen. Eller inte ensam, men jag fick sköta sången på egen hand för Ella som sov med mig. Bara hon och jag. Hennes mamma var med på FaceTime. Senare sjöng Ella och jag för Hanna, också på FaceTime.

De här flickorna är mirakel. Jag har fortfarande inte lärt mig vad det innebär att vara deras pappa. Jag vet att den kärlek jag känner för dem är total. Jag vet att jag kommer att stå bakom dem, bredvid dem och till och med framför dem när de behöver det. Banden mellan mig och dem är eviga och starka. Jag hoppas att de känner samma sak.

Jag älskar barnen som kallar mig pappa. Känner en enorm tacksamhet för att det blev jag. Även om jag lika ofta känner oro och tomhet inför det. Försöker skaka bort den känslan idag. Mirakeldagen.

Allt har förändrats. Allt fortsätter att förändrats. Men i den förändringen är jag deras pappa. Inget kan förändra det.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply