God morgon med diabetes

Idag börjar mitt lilla barn högstadiet. Lite pirrig och förväntansfull. Det präglade vår kväll och vår morgon. Fokuserat och fint. Skönt att få vara närvarande i sådana här ögonblick.

Nu på morgonen gick hon och jag till diabetesmottagningen för kontroll. Med ungefär samma resultat som de senaste gångerna. Dåliga (höga värden) och för dålig blodsockerkontroll. Den hårda sanningen: Hennes kropp tar stryk och kommer att börja gå sönder när hon är någonstans mellan 25 och 30 år gammal.

Jag och diabetessköterskan pratar milt med henne om detta. Som vanligt. Vi pratar tydligare om konsekvenserna, men det är svårt. Balansgången mellan det hårda och farliga, och att peppa och inspirera är väldigt svår. Jag inser att det inte går längre. Att jag i mitt föräldraskap inte orkar göra det som krävs. Trots alla tusentals timmar av kontroll, tjat, akuta utryckningar och oro så får vi inte till det. Det krävs något nytt.

Hjälp. Det krävs hjälp från någon annan.

Det handlar inte om mig eller min känsla av att inte räcka till. Hon och jag har inte råd med det. Det krävs en förändring. Nu. Det spelar inte någon roll att jag vill sätta mig på en parkbänk och bara gråta för att jag inte räcker till. Trots att den här förbannade sjukdomen redan präglar så mycket mer av mitt föräldraskap och vår relation än jag vill. Att jag får tillbaka känslan av att jag borde sagt upp mig för elva år sedan och fokuserat all min tid, energi och kunskap på att hjälpa mina barn att hantera sin diabetes. Att jag går sönder av att veta att det inte går, och att det troligen inte skulle vara så bra ändå.

Vi skiljs åt. Jag ger henne en kram. Berättar att jag älskar henne och att jag hoppas att första skoldagen blir bra. Säger att det blir fint att ses ikväll igen och jag kommer att vara nyfiken på hur det var i skolan. Sen går jag till kontoret. Med en kropp där känslorna löper amok.

Försöker ställa om. Öppnar Excel. Gör något helt oviktigt.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply