Kärleken och rädslan

Jag har träffat en människa jag vill vara tillsammans med resten av livet. Kärleken jag känner till henne gör saker med mig jag inte trodde fanns. Den där känslan som liksom inte går att beskriva med ord. Hennes ögon, hennes doft, hennes ord, känslan av hennes hand i min. Hur hennes hud känns under mina fingertoppar. Tankarna hon bär, idéerna vi delar.

Jag är helt hopplöst förälskad. Känslan kan ta mig till rum där jag känner att jag klarar vad som helst.

Men, den här lyckan och kärleken har med sig en annan. Rädslan. Jag har så svårt att känna tillit till den. Jag är så rädd för att förlora den. Jag förstår inte hur hon ska känna samma sak. Varför jag är värd att älska. Eller…. jag är ju inte det. Jag har på något sätt föraktat mig själv så länge. Det är liksom inte rimligt att hon ska älska mig på samma sätt som jag älskar henne.

Men…. det är det. Jag hör vad hon säger. Känner hur hon kryper upp mot mig mitt i natten. Smälter när hennes hand rör sig över min bröstkorg innan vi somnar. Jag är hög på alla känslor som sprider sig genom hela min kropp. Varenda cell av mig vill vara nära henne.

Så jag vill att den där rädslan försvinner. Det är vi nu. Vi. Allt har förändrats. Allt.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply