Moment 22, all over

Psykologen och jag har bytt spår. Vi har börjat titta på den här stora sorgen som liksom ligger över mig hela tiden. Varifrån kommer den? När kom den? Varför? Så nu sitter jag på ett tåg med ett formulär och skriver ned minnen som kommer till mig. Spontant. Eller kanske inte så spontant eftersom jag liksom sluter ögonen och försöker backa tillbaka i livet och plocka upp random minnen och känslor.

Det är inte jättekul.

Nej, det är mörkt, kallt och ganska ensamt. Och så har det liksom alltid varit. De som kommer nära mig brukar till slut reagera. Därför utvecklade jag tidigt i livet en strategi. Jag kan spela rolig, smart, karismatisk. Ja, jag kan göra nästan vad som helst för att vara den andra vill att jag ska vara. Vilket också funkar utmärkt med min starkaste drivkraft, den att tillfredsställa andra människors behov.

Men, nu när jag hamnat i ett livsfarligt läge och de här strategierna inte funkar längre. Då måste något annat fram. Alltså måste jag försöka förstå varför jag blev sån här. Så jag backar tillbaka i livet. Sluter ögonen. Försöker slappna av och låta minnen komma farande.

Det är rädsla, sorg, ensamhet, misslyckanden och litenhet som präglar varenda jäkla minne.

På något vis så känner jag mig ensammare än någonsin i den här tågvagnen. Kan inte nån bara komma och tända ljuset, ge mig en kram och säga att jag behövs som jag är?

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply