Själen rymmer

Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.

Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.

Huvudet spricker och själen rymmer.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply