Strax framme i Arboga

Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.

Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.

Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.

Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.

Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.

Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Leave a Reply